JM menar att "tanken att ett visst språk skall kunna vara tillfyllest för alla kommunikationsbehov inom ett visst geografiskt område är intimt förknippad med nationalstatsidén". Men nationalstater är vad som finns. Till och med EU är en sammanslutning av nationalstater. Dessutom tycks nationalstatsidén inte alls vara passé, eftersom det har skapats c:a 20 nya nationalstater sedan slutet på 80-talet, fr.a. pga omvälvningarna i det forna Sovjetunionen och Östeuropa. Det är möjligt att flera kommer att tillkomma, om Indonesien faller sönder. Det är i och för sig sant att det överväldigande flertalet nationalstater är flerspråkiga och att de enspråkiga utgör undantag (Portugal och Island i Europa; Somalia i Afrika; Uruguay och vissa karibiska stater i Syd- och Mellanamerika; några stater på den arabiska halvön). Men att motsätta sig engelskans dominans betyder inte att förorda enspråkighet i stället.

Det förhållandet att kunskapsproduktionen idag är som mest omfattande och intensiv på engelska, betyder inte att nya begrepp och termer på engelska inte låter sig översättas till andra språk. Det sker förr eller senare - snabbare till stora språk som spanska, franska, portugiska, ryska, kinesiska etc. än till ett litet språk som svenska. Engelskan har ett försteg - det är allt.

"Det ändamålsenliga är att valet av språk styrs av verksamhetens natur", skriver JM. Men fler faktorer är "verksamhetens natur" styr valet av språk. På makroplanet nationellt prestige och hänsynstaganden till långsiktiga nationella intressen. Frankrike värnar om franskans ställning i EU och försöker motverka engelskans inflytande. Tyskland kämpar till exempel för tolkning till tyska i samband med EU:s olika möten i Sverige. På individplanet föreställningar om vad som är "inne" eller "fint", obetänksamhet och slöhet eller en benägenhet att följa minsta motståndets lag. 

Det är sant att handel och vetenskap till sin natur är gränsöverskridande och att det uppstår olika lingua franca, som kommer att dominera. Men det är fel att tro att uppkomsten av olika lingua franca alltid är ett resultat av en oemotståndlig ström händelser utan medvetna aktörer. Latinets ställning som lingua franca inom den vetenskapliga världen på medeltiden kan dock förmodligen beskrivas som resultat av en spontan process; ur vulgärlatinet utvecklades olika romanska folkspråk, samtidigt som det successivt utvecklades germanska och slaviska skriftspråk. Men det fanns ingen instans, som medvetet verkade för att latinet skulle tjänstgöra som vetenskapligt språk.

Franskans starka ställning på 1600- och 1700-talet i Europa; tyskans starka ställning i Nord- och Östeuropa på 1800-talet; engelskans växande inflytande och dominans på 1900-talet, var alla ett resultat av respektive bärares, d.v.s. stats, ekonomiska, politiska, kulturella och militära ställning. Men samtidigt förstår naturligtvis också etablissemanget i ett sådant land vilka politiska och ekonomiska fördelar det innebär att landets språk fungerar som lingua franca och verkar medvetet för språkets spridande. Importen av amerikanska filmer, litteratur och musik till många europeiska länder, däribland Sverige, har inte alltid ett direkt samband med kvaliteten på nämnda produkter och sker på bekostnad av importen från andra språkområden. Dessutom: Om ett visst språk fungerar som lingua franca, så kommer de som har det som modersmål alltid att ha ett försteg framför dem som bara har det som lingua franca. Det bästa vore att ha ett lingua franca som är ingens modersmål, precis som latinet på medeltiden.

Språk har ett värde i sig; om man vill bevara ett fullödigt språk måste man medvetet värna om det. Domänförluster är bara ofrånkomliga, om det inte finns någon som bryr sig. Det är bra att det finns ett så internationellt gångbart språk som engelska, men samtidigt måste vi vara medvetna om det innebär vissa risker för vårt eget språk, speciellt som det är nära besläktad med engelskan. Dessutom måste kunskaperna i andra viktiga språk förbättras i Sverige, eftersom det inte alls är säkert att engelskan kommer att att vara lika dominant i världen om 25, 50 eller 100 år.

Per-Åke Lindblom

Publicerat på FILOSOFEN@LISTSERV.LIU.SE den 11/2 2001

 

Åter till "Debatt- och insändararkiv"!